Att göra tidning idag är inte lätt, det vet vi. Folk läser dem inte för att få veta senaste nytt, eftersom de hunnit läsa det senaste hundra gånger om innan tidningen utkommer. Det måste finnas något annat, något extra, som är värt att vänta på. Något som inte bara är nyheter.
Vad jag som läsare kräver av en tidning: Analys, sammanfattning, helhetsöversikter, case och djupintervjuer.
Vad en journalist under press oftast lyckas åstadkomma: Ingen eller någon enstaka av ovanstående.
Jag älskar att läsa milslånga artiklar som sammanfattar ett komplext händelseförlopp kryddat med djupintervjuer av de inblandade (tack, Helsingin Sanomat). Men hur svårt är det inte att åstadkomma sådant egentligen? Ibland kan journalister såklart ha lite längre tid på sig att gräva och jobba med någon story. Men oftast har de en dag, kanske två. Det går ju inte. Det tar en hel dag att ens få tag på folk som vill ställa upp på intervju.
Jag inledde min vecka som tidningsproducent med höga ambitioner. Jag skulle hjälpa mina reportrar att göra de bästa, längsta, finaste och mest analytiska texterna i hela världen. Blev det så? Nej.
I verkligheten satt hälften av mina reportrar hela första dagen och kämpade med att få tag på en endaste en person mitt i sportlovsveckan (som tydligen är helig för alla andra än journalister? Who knew). Andra dagen gick åt till att i panik sy ihop texterna så att layouten skulle hinna göra sitt innan tidningen skulle komma ut. Jaha. Artiklarna blev bra och informativa, och jag är väldigt stolt över hur ihärdiga och målmedvetna mina reportrar var och hur fint de rodde sina uppdrag i mål. Men de var ändå vanliga artiklar. De var inte banbrytande.
Och hur skulle de kunna vara det? Hur skulle några första årets studerande med en producent vars journalistiska erfarenhet består av en praktik på två månader kunna göra något som inte ens rutinerade journalister på rutinerade redaktioner klarar av?
Vi var bäst. Det är bara inte lätt att göra tidning.