Som ung var det vanligt att se ”Kungsbacka, Finland” som hemort på vänners profiler i de sociala medierna. Förmodligen eftersom det kan komma upp som förslag när man skriver in orten med samma namn. Tänk vad spännande om någon av dem faktiskt hade flyttat dit. Om det inte vore ett skämt. Jag har alltid gillat geografi. Tanken på att folk bor på samma ort i olika länder är tämligen kittlande.
Så när jag åker förbi Kuninkaanmäki/Kungsbacka-skylten undrar jag ibland hur livet hade sett ut om jag växt upp där istället. Har de butiker, restauranger, fotbollsplaner, barer? Kanske skulle jag bli den första som äter Kungsbacka-kebab i olika länder. Många frågor men sökmotorerna hjälper mig inte nämnvärt. Det får bli en gammaldags lösning. Jag åker dit.
Det börjar lovande när jag tar mina första steg ut i snön som är mycket tjockare här än i huvudstaden. Ståtliga hus, böljande kullar med snötäckta trädtoppar. Som en förfest till nationalparken som ligger i andra änden av platsen jag kommit till. En kvinna med en hund blir den sista människan jag skymtar på 45 minuter. Jag vandrar gata upp och gata ned. Lyckligtvis är de inte så många. Till sist ser jag en kvinna klädd i lila jacka komma gående. Hurtig och med två stavar flyger hon nästan fram. Hon heter Pirjo och är kungsbackabo. Mer än så får jag inte reda på. Jag frågar om hon vill vara med på bild.
– Ingen bild, mitt ansikte har bara sönder kameran, skrattar hon.
Min kamera är rätt dyr så jag avstår bilden. När jag frågar om finska Kungsbacka har ett centrum skrattar hon på nytt. Här finns varken butik eller restaurang. Raka motsatsen från mitt Kungsbacka. Trots det eller kanske just därför trivs hon.
– Det är mysigt och ganska lugnt här, säger Pirjo.
Kanske hade jag också blivit sådan om jag vuxit upp här. Varken motorväg eller godståg skulle störa. Det går ytterligare rätt många minuter. Jag hinner gå två svängar till längs alla gator. Ett tecken på liv. En man är halvvägs in i sitt hus men stannar när jag hejar. Jag frågar vad man gör för att roa sig i den alternativa världens Kungsbacka.
– Jag brukar meka med mina bilar, blir svaret.
Innan jag lämnar Kungsbacka vill jag också ha roligt. Jag ringer min farmor.
– Hej Farmor! Nu är jag i Kungsbacka, säger jag glatt.
– Nämen! Vad kul! Hur länge blir du kvar, undrar den överraskade damen i luren.
Jag lägger till “Kungsbacka i Finland” och hon svarar med ett gapskratt. Min farmor är till åren kommen men har humorn i behåll.
Om de finska ortsborna bara visste hur mycket glädje de skänkt oss västsvenskar.