Smockamånaden har till sist nått sitt slut. Och visst känns det skönt. Att jobba på Smocka känns som det ända jag någonsin gjort i mitt liv. Allt annat före vi började med redaktionsarbetet känns som flera år sedan. Men å andra sidan har den här månaden gått jätte fort.
Varför känns det som att vår produktionsperiod både gått snabbt och att den hållit på i en evighet? Man säger ju att tiden går fort när man har roligt. Och visst har vi haft kul. Känslan när man ser sin första artikel i tidningen eller hör applåderna efter telegramsändningen som inte gick så katastrofalt som man trodde är fantastisk. Att hela tiden lära sig och skapa nya intressanta saker kan ju bara inte bli tråkigt.
Men visst har det varit intensivt. Särskilt första veckan kändes som om den aldrig skulle ta slut. Från psykologilektionerna i gymnasiet minns jag att när man lär sig nya saker skapas en massa nya nervförbindelser i hjärnan. Min hjärna måste åtminstone se väldigt annorlunda ut nu än för fyra veckor sedan.
Det är väl också därför det känns som Smocka pågått i åratal. Jobbar man på en fabrik och trycker på samma knappar varje dag, äter samma mat och tar samma väg till jobbet skapas inga nya förbindelser i hjärnan och inga nya minnen. Och vips har det gått tio år av ens liv som man inte minns mycket mera av än en enstaka semesterresa till Kanarieöarna.
Alla vill väl leva ett långt liv. Men samtidigt vill man ju att tiden ska gå snabbt så sommarlovet, julen och Game of Thrones nya säsong kommer så fort som möjligt. Låter som en omöjlig ekvation men nu tror jag att jag hittat lösningen. Det finns faktiskt ett sätt att både få tiden att gå fort och att leva ett långt och innehållsrikt liv. Bli journalist!