Jag har idrottat så länge jag kan minnas. Majoriteten av alla minnen från idrottsplaner och bollhallar är fantastiska glädjespridare. Otaliga är de laginsatser och personliga rekord som har uppnåtts genom åren. Men det finns också en mörkare sida – en sida som inkluderar dåligt samvete, tårar och beslutsångest. Det här är mitt meddelande, till tränare och idrottare, där jag berättar vad jag önskar att jag visste under mina tidiga aktiva år.
Säg nej till sådant du inte vill göra. För mig tog det väldigt länge att inse att jag inte behöver utsätta mig för en viss prestation om jag inte vill. Efter att jag sa nej första gången kändes det som att en stor tyngd lyftes från mina axlar. Var det så enkelt? Idrotten kändes plötsligt mycket roligare och jag slapp den värsta nervositeten som höll mig på halster i flera dagar innan prestationen. Gör bara det som känns rätt just för dig och strunta i andras pressande krav.
Fokusera på en sak i taget. Jag höll på med mångkamp i friidrott under några års tid. Min tränare sa att det är viktigt att ta en gren i taget, glömma den gren som varit och fokusera på nästa. Enkelt eller hur? Nej tvärtom, för mig var det jättesvårt och det krävdes väldigt mycket av mig för att lyckas glömma att jag kastade årets sämsta spjutkast under säsongens viktigaste tävling. Men jag vet i dag att det blir en lättare tävling och bättre resultat om man fokuserar på nästa prestation istället för att gräva ner sig i den tidigare.
Våga testa på nya saker. Om det inte går som planerat får du inte ge upp, det kommer alltid nya chanser. Som längdhopparen Tommi Evilä sa: ”Man skall komma ihåg att ta idrotten på allvar men idrotten får aldrig bli för allvarlig.” En tränare som inte ger dig nya chanser eller som gör idrotten för allvarlig har mycket kvar att lära.
Tränarens roll är väldigt viktig och väldigt stor eftersom hen är delaktig i både med- och motgångar och har ansvar för att alla adepter känner sig delaktiga. Av mina erfarenheter att döma rekommenderar jag att tränaren lyssnar på sina adepter, tar åt sig av vad de säger och respekterar deras åsikter. Tränaren ska vara mångsidig, kunnig och framförallt rättvis. Idrott ska ge mer än det tar och inte tvärtom.
Avslutningsvis är det värt att nämna hur skidåkerskan Krista Pärmäkoskis föräldrar reagerade efter VM i Seefeld. Pärmäkoski hade just blivit nedputtad till en fjärdeplats i tio kilometer fristil och hon var i och med det endast dryga sekunden från en efterlängtad finländsk medalj. ”Hon gav allt, det kommer flera tävlingar”, sade föräldrarna då, vilket vinner respekt åtminstone hos mig.
På norska heter OS ”olympiske leker”, vilket är precis vad idrott är.
Text: Nicolina Nynäs