Hos Eva Gustafsson bor nu tre ukrainska familjer. På hennes gård i byn Pilpala finns flera stugor, därför hade hon och hennes familj möjlighet att välkomna dem.
– Direkt då vi hörde att man kunde ta emot flyktingar så bestämde vi oss för att göra det, säger Gustafsson.
Gustafsson har lätt för att känna medkänsla och viljan att hjälpa andra har alltid funnits där. Nu gör hon för första gången mer än att bara donera pengar till drabbade områden. Hon upplever att det är lättare att hjälpa till konkret eftersom kriget i Ukraina inte känns så långt borta.
Eftersom många finländare känner närhet till Ukraina är intresset för att hjälpa stort, berättar Eva Kuhlefelt som jobbar för stödföreningen för Nätverket för heminkvartering. Nätverket har kontaktats av tusentals finländare som velat öppna upp sina hem för ukrainska flyktingar.
– Jag tror att ivern för att hjälpa handlar om att finländare varit chockade över krisen och att många har kontakter i Ukraina. Det känns mentalt nära, säger Kuhlefelt.
Kuhlefelt berättar att personerna som inkvarterar behöver tänka på att de är flyktingarnas trygga punkt. Heminkvartering kräver också ett visst ekonomiskt ansvar, vilket man måste vara beredd på.
Trygghet är viktigt
Innan familjerna anlände hade Gustafsson mycket att tänka på. Förutom att göra deras boende hemtrevligt, tog hon också reda på hur den byråkratiska processen fungerar när de kommer till Finland. Hon förberedde sig också på att ta emot personer hon inte känner, som dessutom har varit med om mycket stress.
– Jag tänkte på att bemöta dem med lugn och stabilitet, säger Gustafsson.
Gustafssons första möte med de ukrainska familjerna såg olika ut, men alla verkade lättade över att ha kommit till en trygg plats.
Ukrainarna har tunga upplevelser i bagaget. En av mammorna hade många panikattacker under resan till Finland. En annan mamma vet inte ens om hennes hus står kvar längre. Men Gustafsson har märkt att de gärna vill tala om det som hänt.
– Det är värre att försöka undvika det svåra än att tala om det, trots att det kan komma tårar och vara jobbigt, säger Gustafsson.
För henne är det viktigt att ändå separera sitt eget liv från deras. Hon behöver också tänka på annat för att orka.
– Jag är också noga med att det inte får börja handla om mig. De vill inte heller att vi ska vara ledsna när det är dem som har det jobbigt. De vill att vi ska behandla dem som vänner, berättar Gustafsson.
Gustafsson lyfter upp att de också haft roligt tillsammans. De har spelat spel, grillat och skrattat mycket.
– Vi har två hundar och det uppskattades av familjerna, berättar hon.
Långsamma byråkratiska processer
Framtiden för de ukrainska familjerna som bor hos Gustafsson är oklar. Några vill stanna i Finland och några vill tillbaka till sitt hemland, men ingen vet när det är möjligt. Just nu väntar de på att få pengar från staten så att de kan söka eget boende och eventuellt börja arbeta i Finland. De byråkratiska processerna går långsamt och Gustafsson har fått hjälpa med att ta reda på information.
Eva Kuhlefelt håller med om att myndigheternas informationsgång är långsam.
– Myndigheterna är primärt ansvariga för flyktingar som kommer till Finland, men just nu har privatpersoner och tredje sektorn fått ett stort ansvar för informationsspridning och ordnandet av heminkvartering, säger Kuhlefelt.
Mottagningsenheterna är överbelastade och det kan ta upp till fyra veckor innan flyktingarna får sin mottagningspenning. Det skulle vara viktigt att de som anländer till Finland i ett tidigt skede får veta vilka rättigheter de har, exempelvis till social- och hälsovård. De som inkvarteras hos privatpersoner får nödvändigtvis inte den här informationen, berättar Kuhlefelt.
– Man borde ha kunnat räkna med att flyktingkrisen 2015 skulle ha förbättrat myndigheternas beredskap för att ta emot flyktingar, säger Kuhlefelt.
Även om Kuhlefelt tycker det är fint att så många privatpersoner engagerat sig, kan det bli problem med att folk erbjuder sådant som inte behövs, till exempel onödiga saker eller för korta heminkvarteringar.
– Vårt nätverk kontrollerar att heminkvarteringarna är trygga och tillräckligt långvariga. Vi finns också till hands för både inkvarterare och inkvarterade om det behövs stöd och rådgivning, säger Kuhlefelt.
Kuhlefelt säger att ansvaret nu borde ligga på myndigheterna men tredje sektorn och privatpersoner har en viktig roll för att de ukrainare som stannar i Finland ska bli inkluderade i samhället.
Gustafsson är tydlig med att hon vill fortsätta hålla kontakt med de ukrainare som nu bor hos henne även när de flyttat någon annanstans.
– Oavsett vad som händer framöver så vill jag fortsätta fungera som en trygg kontakt för dem. Jag vill vara deras vän som de kan vända sig till när som helst, säger Gustafsson.