Opinion: Att avgå eller inte avgå

Politiska skandaler är svåra att sätta in i någon viss rangordning. Vilken grad av lögn, jäv, vänsterprassel eller ren dumhet ger upphov till att man måste avgå från en hög politisk position? Det skulle vara otroligt lätt om vi hade en magisk ”checklist”. Ändå tänkte jag vada ut i de politiska skandalernas sorgsna träsk som består av en lerig blandning av förlorad värdighet, sexiga sms, Toblerone plattor och tårar.

”Driving while black” är en fras som uppstod som en kommentar på polisens oproportionella agerande i USAs storstäder på 1990-talet. Frasen hänvisar framför allt till djupa fördomar. Inom politiska skandaler kan man lite ändra på frasen. ”Lying while female” verkar vara ett ganska säkert sätt att bli av med jobbet inom politiken. Sommaren 2003 avgick Anneli Jäätteenmäki från sin rekordkorta post som Finlands första kvinnliga statsminister för att hon ljög. Jo, hon hade lagt beslag på hemliga dokument, men det var nog lögnerna som satte dit henne. Skulle en manlig statsminister ha råkat lika illa ut? Kanske om han också hade “sextat” med dokumenten i fråga, eftersom vänsterprassel verkar vara en politisk dödssynd. Kanske det att Jäätteenmäkis lögn inte ens var hennes största synd. Hon utmanade Paavo Lipponen starkt på jämn mark och vann, åtminstone tillfälligt. Kanske fick hon diverse manliga politiker i Finland att känna sig lite hotade. Lite som små pojkar igen. Ren spekulation givetvis.

Halvskumt ekonomiskt fiffel verkar inte vara lika allvarligt. Juha Sipilä skickade lite statliga pengar hemåt och blev sedan väldigt offentligt upprörd då journalister vågade ta upp det. I stället för att avgå gick han i motattack och formaliserade hela händelsen. Genom att få sig rentvådd av justitieministeriet fick han tydligen alla journalister i Finland att acceptera att det som inte är olagligt också måste vara politiskt gångbart. Men vänta nu lite. Jäätteenmäki dömdes ju aldrig för hennes äventyr med hemligstämplade dokument. Det luktar dubbelstandard, men jag ska inte förhasta mig.

Har kanske finländare blivit mer toleranta för politiska tabbar eller har journalister blivit mer tandlösa på dryga tio år?

På den första punkten kan man nog ge ett säkert nej. Sipilä kom undan för att det han gjort inte var tillräckligt lättförståeligt för att samla Finlands kollektiva vrede. Hans utbrott mot Rundradion tycktes väcka mer uppmärksamhet än själva Terrafame-härvan. Arg e-post riktad mot journalister är betydligt lättare att ta in än trista ekonomiska handlingar och diverse förbindelser till familjebolag som är så tråkiga att det känns som om den här meningen aldrig kommer att ta slut.

Hur är det med journalisterna då? I fallet Sipilä blev det snabbt tystare än i kyrkan. I Sverige skulle landets hela journalistkår trakasserat honom i flera månader som rabida hundar. Fradgande munnar och allt. Fråga bara Mona Sahlin, men kom ihåg att choklad fortfarande kan vara ett känsligt ämne.

Det kanske inte går att rent vetenskapligt bevisa, men visst känns det som om kvinnor hålls till en mycket högre standard inom politiken. Som tur räcker bara känslan. Enligt Oxford dictionary var ju förra årets ord “post-truth”.

Skribent: Jon Nyqvist

Senaste nytt