Miljöpåverkningar inom den finländska gruvdriften, att bo på Busholmen, sportlov och höjda tomtpriser i Helsingfors. Har gått på presskonferens, gjort telefonintervju, klippt ihop ett inslag och sänt telegram.
Har blivit kastad från uppgift till uppgift. Ibland utan någon som helst bakgrundsinformation. Tagit reda på information om sådant jag aldrig tänkt på tidigare. Men inget har blivit en total flopp. Jovisst, vissa artiklar kanske inte blev så långa som jag hade tänkt från början, samtidigt som vinkeln sällan var densamma i slutet som idéen varit från början.
Att sitta en hel arbetsdag framför datorskärmen är inte något jag varit speciellt bra på. Någonsin. Under första veckan var jag rastlös och otålig vilket resulterade i att det jag jobbade med gick väldigt trögt framåt. Under andra och tredje veckan har man varit mer inne i systemet. Man vet vad som händer på alla plattformar och hänger med i nyhetsflödet.
Jag har aldrig varit personen med det längsta tålamodet. Min koncentrationsförmåga går i vågor och jag behöver många pauser och tid för att tänka igenom vad det är jag ska göra. Att arbeta under hård press har aldrig gjort att jag skulle prestera bättre. Tanken på att ha en tryckande deadline gör mig mer illa till mods än något annat. Faktumet att jag går omkring och är rastlös en stor del av tiden gör inte mitt arbete något smidigare heller. Håller jag på med en grej som går lite trögt, måste jag genast börja jobba med något annat för att känna att jag inte slöar eller använder min tid dåligt.
Sedan Smocka började i början av februari har jag fått öva både på mitt tålamod och min förmåga att vara effektiv. Arbetar helst med en uppgift i lugn takt, så att jag hinner fundera och finslipa texten många gånger. Eftersom att det här inte ens har varit ett alternativ under de senaste veckorna, har jag helt enkelt fått bita ihop och prestera. Ibland har jag blivit lite rädd för mig själv då jag märkt hur sliten och sur jag sett ut och känt mig. Det är inte normalt för mig att jobba tills ögonen inte hålls öppna och hjärnan stängt av för länge sedan.
Jag har lärt mig mycket om mitt sätt att arbeta och vad jag behöver runt mig. Förundrar mig över hur vi alla fungerat så bra som grupp och hur ingen ännu nervöst börjat skrika rakt ut av frustration över något. Vi är nog ett bra team här på redaktionen.