Att säga att vi i måndags vaknade till ett nytt Finland känns som en klyscha. Men söndagskvällen är på många sätt något av det intressantaste som hänt i finsk politik på länge.
Jag är en förstagångsväljare i ett riksdagsval! Och jo, det kändes viktigt. Trots att jag har röstat tidigare i både kommunalval och presidentval, så kändes det här ändå som toppen på min valkarriär.
Det som verkligen fick mig att öppna ögonen för att rösta var då jag insåg vikten av min röst. Nu får jag det att låta som om jag i något skede inte hade planer på att rösta alls, men det stämmer inte. För mig är det en självklarhet att rösta. Trots att jag som individ bara har en röst bland nästan fyra och en halv miljon röstberättigade så väger ändå min röst ganska mycket. Lilla jag, en förstaårsstuderande som bor i centrala Helsingfors har under en dag, under de två minuterna det tar för mig att skriva en siffra på sedeln och droppa ner den i urnan, har lika mycket makt som Sauli frickin’ Niinistö. Lite siistigt nog.
Men hur kunde det gå så här? Valdeltagandet var det största i ett riksdagsval på 28 år. Valresultatet blev olidligt jämnt, och att se på valvakan var stundvis mer adrenalinhöjande än att se på finalen i hockey-vm som pågick samtidigt på den andra public service-kanalen. Och ändå gick det så att Finland förlorade i båda. Snacka om en katastrofal natt liksom!
”Men om vi nu sist och slutligen röstade i ett klimatval, hur kan det ha gått så att Sannfinländarna blev det näst största partiet?”
Och jo, det är klart att man ska se det från den sidan att det fanns fyra stycken vinnare i valet; Socialdemokraterna SDP, Sannfinländarna, De gröna och Vänsterförbundet, som alla gjorde fina och positiva resultat. Antti Rinne var ändå allt annat än nöjd. Han skulle mer än gärna sett att SDP hade fått ett understöd på över tjugo procent, något de blev mer än två procentenheter ifrån.
Simultant fortsätter ödesmatchen på TV1, och alla tror att Finland har vunnit över stormakten USA i hockey-vm. De ivrigaste var redan på väg till närmaste fontän för att ta sig ett dopp, och innerst inne stod alla finnar på ett torg och skrålade att den glider in.
Redan långt i förväg konstaterade man att det här kommer bli århundradets klimatval. Det var ju inget De gröna hade något emot, partiet lever ju i princip på att göra klimatval. Också Vänsterförbundet har fört en liknande miljöpolitik, så de gick in för ett klimatval med öppna armar.
Men om vi nu sist och slutligen röstade i ett klimatval, hur kan det ha gått så att Sannfinländarna blev det näst största partiet? Sannfinländarna är det enda partiet i riksdagen som egentligen fullt ut går emot den miljöpolitik som förs.
Min teori är att det vi ser framför oss i dag är en protest. Sannfinländarna har flera gånger plockat proteströster av folk som inte intresserat sig för svenskundervisningen. Ändå möttes vi av överraskande få diskussioner om tvångssvenskan inför det här valet. Istället lyckades Jussi Halla-aho locka till sig röster på något annat sätt. Och oj vad han lyckades!
”Regeringsbildningen som nu följer kommer bli, om möjligt, ännu intressantare än valet”
Min teori är att Halla-aho och hans parti har fått ta emot de proteströster som riktat sig emot miljöpolitiken som förs av De gröna och Vänsterförbundet. De här rösterna kommer i första hand från valkretsar som inte har stora städer, där folk är beroende till exempel av privatbilism. Partiet fick ju som känt ett till mandat från Uleåborgs valkrets, där Sannfinländska Ungas förra ordförande Sebastian Tynkkynen plockade de flesta av partiets röster.
Förutom miljöpolitiken så är det här ett sätt för Sannfinländarna att peka finger, och visa hur fel det gick efter att Blå framtid gått ur Sannfinländarna. Det här är ju sådant som väcker populister, som annars säkerligen skulle ha legat på sofflocket i söndags.
Regeringsbildningen som nu följer kommer bli, om möjligt, ännu intressantare än valet. För mitt i allt är vi i en situation som är nära den svenska, där det tog 129 dagar efter valet innan Stefan Löfven tillträdde som ny statsminister. Det här berodde på att Sverigedemokraterna som känt gjorde något som man i Finland skulle kunna kalla ”jytky”, och tog sig upp till det tredje största partiet. Ett parti som ingen egentligen ville bilda regering med.
Sannfinländarna kommer inte att ge vika på någon av sina tunga åsiktspunkter angående vare sig invandringspolitik eller språkpolitik. Knappast kommer de heller att gå med på vad de kallar ”klimatdravlet” som resten av partierna håller på med.
Smocka har bildat en regering baserad på Socialdemokratiska partiet, Samlingspartiet, De gröna, Vänsterförbundet och Svenska folkpartiet. Här kan du läsa mera om hur vi tror att vår regering skulle se på frågor om miljö, språk, utbildning och invandring.