Pjäsen Fuckgirl är en tvärkonstnärlig produktion som spelas på teater Viirus 22.4–30.4. Antonia Henn spelar huvudrollen och är också den enda skådespelaren i pjäsen. På scen syns även Sara Forsius som filmar och Ellen Virman som fungerar som ljudtekniker. Pjäsen undersöker ämnen som erotik och kärlek på ett kritiskt, men även hyllande sätt.
Antonia Henns karaktär Fuckgirl inleder pjäsen med en monolog om dejting där hon pratar direkt till publiken och därmed bryter den fjärde väggen. Huvudparten av pjäsen består av ett koreograferat rörelsemönster tillsammans med stön och andra läten och ett artistiskt insmörjande med ett genomskinligt slem. Det som sker på scen livefilmas också och det som kameran filmar visas på väggen bakom scenen.
Den inledande scenen utspelar sig i ett rum med en enkel scenografi. Den resterande delen av pjäsen har ingen fysisk plats som den utspelar sig i. Slemmet, som ska representera någon sorts kroppsvätska, fungerade som huvudrekvisita. Handlingen är uppdelad i två skilda sexuella upplevelser: onani och en heterosexuell sexakt. Upplevelserna åtskiljs med hjälp av en orgasm.
Olika vinklar och perspektiv används kreativt och på ett experimenterande sätt. En stor del av pjäsen följs också via kameran. Kameravinklarna används för att skapa illusionen av ett kvinnligt och manligt perspektiv, vilket framkommer tydligt när den heterosexuella sexakten porträtteras. Inspelningen visar hur Fuckgirl ser ut genom den manliga blicken. Hon imiterar hur kvinnor ofta porträtteras i porrfilmer.
Ljudet består främst av en abstrakt melodi som bygger upp stämningen. Musiken fungerar bra med det som sker på scen och synkroniserades smidigt med Fuckgirls stön och läten, vilket gav scenerna en kraftfullare effekt.
Idén och konceptet var intressant men föreställningen som helhet var obekväm att sitta igenom. Pjäsen försöker vara banbrytande och ska till viss mån också uppfattas som obekväm, men i det här fallet drogs det till det extrema. Det var överdrivet grafiskt och till och med provocerande.
Syftet med pjäsen blev också aningen oklart. Det ska vara ett feministiskt manifest, men det finns en risk att budskapet går allmänheten förbi, och vad är då poängen? Men eloge till Henn för ett modigt och inlevelsefullt skådespel med en talangfull scennärvaro.
